En LBL förberedande session

0
1031

7 december 2017

Hej Rita,

Tack för gårdagens hypnos! Det var en omtumlande upplevelse och jag var enormt trött på kvällen. Jag sov som en stock inatt.

Min första känsla när jag kom hem var dels ett stänk av besvikelse, dels tvivel på om allt var sant eller om jag fabricerat det hela. Besvikelse för att jag velat komma längre (dödsögonblicket m m), otålig som jag är. Tvivel då jag inte var säker på att jag nått rätt nivå av avslappning för att komma i kontakt med mitt undermedvetna.

Imorse när jag vaknade började minnesfragment från min barndom att dyka upp, det ena efter det andra. Det fortsatte hela förmiddagen.

Jag blev ledsen igen när minnet från min första skoltid kom tillbaka. Jag såg mig själv stå vid grinden, utanför matbespisningen och jag kände mig så ensam. Minnet av en man, troligen vaktmästaren, dök också upp. Han var bekymrad och försökte hjälpa mig att våga gå in till matsalen, men jag ville inte. Han erbjöd sig t o m att följa mig in. Hela tiden funderade jag på att springa hem – jag ville inte vara kvar i skolan!

Sedan tänkte jag tillbaka på alla foton pappa tagit på mig när jag var liten. Jag skrattar på 98% av dem! Det finns speciellt ett kort som min syster älskar; jag är klädd i en mellanblå overall och går över en väg, pendlande armar, ett stort leende i ansiktet, kavat hållning – JAG ÄGER HELA VÄRLDEN. Jag är troligen i 2-årsåldern på det kortet. Många glada minnen av barndomen har passerat revy idag och jag inser vilken lycklig liten pojkflicka jag var, troligtvis ända tills jag började skolan. Jag var kvick, busig, nyfiken, äventyrslysten och glad. ”Lånade” jag inte grannflickans cykel, klättrade jag i träd (och ramlade ner ibland), lekte med mina och grannpojkarnas bilar, byggde vägar, spelade kula, sprang och åkte skidor (från tidig ålder). Vid ett tillfälle gick kompisen Karin och jag till kiosken i byn och försökte köpa glass med knappar. Det gick inte! 🙂 Kiosken låg någon kilometer hemifrån och jag har för mig att våra föräldrar hittade oss på väg hem. Gissa om de var oroliga och ganska arga – vi var inte ens 5 år gamla då.

Det jag också noterat är att axeln känns bättre idag, den blockering som jag känt de senaste dagarna är borta och även om ömheten finns kvar, gör det långt ifrån lika ont längre. Den brännande känsla jag fick i armbågen under hypnosen, måste ha öppnat upp för energiflödet. Kanske är det som jag misstänkt att smärtan i axel / nacke är minnesfragment…

Även knät känns annorlunda idag – bättre alltså.

Jag känner mig också lugnare och mer tillfreds än på länge och har börjat plocka undan lite skräp här och var i lägenheten. Fokus har dock legat på att landa i mig själv idag.

Besvikelsen har övergått i en känsla av att detta är exakt rätt och tillräckligt just nu. Jag får landa i barndomen först och ta till mig av lärdomarna från rektorn / lärarinnan på Irland.

Jag gick igår kväll i tankarna, igenom ”resan” genom mörker till ljus, de olika dörrarna och ända fram till skolan. Jag såg alla platser och människor, dock inte helt klart, utan som genom ett tunt tyg eller igenom slöjdimma – som en åskådare skulle se det. Jag vet att det inte var inbillning.

Än en gång ett stort tack!

Kram,
Marita